Dreaming of Perfection...

Hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?


Grattis till mig, idag blir jag 16.
Trots att jag nog är lite småglad, så är det något som saknas.
Mina systrar kom hit för att fira mig redan igår (några timmar sedan alltså), och jag antog att det skulle bli roligt osv. Och visst var det trevligt att träffas och så, men det var verkligen som att jag inte fanns där delvis av tiden, speciellt inte för mamma. Så fort jag har något att tillägga i deras samtal, pratar mamma över mig så fort hon får chansen, jag hinner knappt öppna munnen. Jag kräver inte mycket uppmärksamhet, men lite respekt förtjänar jag väl ändå? Eller? Och om jag väl får ordet ett tag, kommer hon på något annat samtalsämne, och kör över mig igen.
Alltid samma visa. Lika om jag sitter och berättar något för henne, någon vardaglig sak eller något jag funderar på, så kan hon helt plötsligt avbryta med: Och vet du, nu har min bil börjat krångla..blablabla, och börjar prata om all hennes misär osv.
Jag ska sluta försöka.

Satt och pratade med min kompis idag igen. Och jag kom in lite på min dödsångest, vi pratade om lite allt möjligt. Jag sa att jag är riktigt rädd för att dö, och för att bli gammal, då jag kmr vara rädd för att dö när som helst, och berättade om att jag brukar skriva när jag är ensam osv.. Hon tyckte att det lät helt psykstört och att jag borde prata med en psykolog om det, och sa att jag annars kommer bli en psykstörd person som kommer sitta i en stuga i skogen någonstans helt ensam.
Hur kan en psykolog ta bort min rädsla för att dö?
Hon tyckte även att dom som får panikångest, tar överdoser pga att dom mår dåligt är patetiska och överdriver osv. Hon vill inte känna så, hon vill tro att dom har en bra anledning, men kan inte förstå. Hon har själv aldrig mått riktigt dåligt över något, varit deprimerad eller något, så jag klandrar henne inte.

Hon har aldrig varit riktigt ledsen någongång. Det gör mig.. chockad. För att för mig är det en självklarhet att alla borde vara det någon gång o.O

Baaaaaah, nu blev det ännu ett trögläst jobbigt blogginlägg, förlåt, men kunde inte tygla mig .____.


Aja, dom som lämnar ett Grattis får en E-kram :D

Hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?


Grattis till mig, idag blir jag 16.
Trots att jag nog är lite småglad, så är det något som saknas.
Mina systrar kom hit för att fira mig redan igår (några timmar sedan alltså), och jag antog att det skulle bli roligt osv. Och visst var det trevligt att träffas och så, men det var verkligen som att jag inte fanns där delvis av tiden, speciellt inte för mamma. Så fort jag har något att tillägga i deras samtal, pratar mamma över mig så fort hon får chansen, jag hinner knappt öppna munnen. Jag kräver inte mycket uppmärksamhet, men lite respekt förtjänar jag väl ändå? Eller? Och om jag väl får ordet ett tag, kommer hon på något annat samtalsämne, och kör över mig igen.
Alltid samma visa. Lika om jag sitter och berättar något för henne, någon vardaglig sak eller något jag funderar på, så kan hon helt plötsligt avbryta med: Och vet du, nu har min bil börjat krångla..blablabla, och börjar prata om all hennes misär osv.
Jag ska sluta försöka.

Satt och pratade med min kompis idag igen. Och jag kom in lite på min dödsångest, vi pratade om lite allt möjligt. Jag sa att jag är riktigt rädd för att dö, och för att bli gammal, då jag kmr vara rädd för att dö när som helst, och berättade om att jag brukar skriva när jag är ensam osv.. Hon tyckte att det lät helt psykstört och att jag borde prata med en psykolog om det, och sa att jag annars kommer bli en psykstörd person som kommer sitta i en stuga i skogen någonstans helt ensam.
Hur kan en psykolog ta bort min rädsla för att dö?
Hon tyckte även att dom som får panikångest, tar överdoser pga att dom mår dåligt är patetiska och överdriver osv. Hon vill inte känna så, hon vill tro att dom har en bra anledning, men kan inte förstå. Hon har själv aldrig mått riktigt dåligt över något, varit deprimerad eller något, så jag klandrar henne inte.

Hon har aldrig varit riktigt ledsen någongång. Det gör mig.. chockad. För att för mig är det en självklarhet att alla borde vara det någon gång o.O

Baaaaaah, nu blev det ännu ett trögläst jobbigt blogginlägg, förlåt, men kunde inte tygla mig .____.


Aja, dom som lämnar ett Grattis får en E-kram :D

Är på semesmter med pappa nu. Och min mage plågar mig enormt mycket, och det har den gjort i snart en vecka. Blir galen. Efter nästan allt jag äter, så får jag ont i magen och det håller i sig ett bra tag. Åt för ca 5 timmar sen, och har fortfarande ont. Usch, inte det minsta roligt!! Vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Börjar få ångest också. Oroar mig hela tiden, och det känns som om jag stressar hela tiden, fast jag egentligen inte gör någonting alls. Har inga måsten alls här, kan komma och gå hur jag vill, inga bilar som låter, bara nån båt man hör lite då och då. Men trots det kan jag inte slappna av. åhhhh, ångestångestångest.

Ett inlägg om P&L komemr upp senare, nu måste jag bara skriva av mig.

Har en jätteobehaglig känsla inuti, som liksom vill få mig att krypa ur skinnet. Eller om jag inte haft en riktigt öm hals, skrika tills hela min kropp ligger utmattad någonstans.
De två senaste dagarna har jag spenderat i min säng, har inte orkat gjort någonting, vilket är förståligt efter en veckas festande. Men det är inte bara pga det. Mitt sinna är i obalans, vet varken in eller ut. Känner en oro, men vet inte för vad. Om mindre än en vecka får jag äntligen komma bort, bort från mamma. Bort från denna stad, fylld av ångest. Hur mycket mindre än en vecka det är, vet jag inte, för har ingen aning om vilken dag det är idag. Kanske tisdag?

För några minuter sedan kände jag hur paniken andades i min nacke, det börjar lugna sig, men jag stter på helspänn. Och väntar.

Det är mörkt. Lampan är tänd, men det är mörkt. Inom mig finns ett stort, mörkt, och tomt hål, något som ska vara där, är borta. Och hur ska jag någonsin kunna hitta det? Jag vet inte ens vad det är. Kanske är det att jag vet att jag aldrig någonsin kommer räcka till? Kansk för att jag vet att jag verkligen saknar dig. Så enormt jävla mycket. Men du har henne, den vackrare, den finare, den viktigare och bättre, nu. Efter de stunder vi tillbringat, och alla ord du sa, hur kunde du bara gå iväg så lätt? Var jag bara den lilla leksaken du använde när du kände dig ensam? Ensam och uttråkad? Jag var över dig ett tag, men jag märker nu, att jag vill ha dig tillbaka. Det vi hade var enkelt, en enkel vänskap. Inget mer än så. Du sa till mig att jag var din närmsta vän, ljög du? För hur kan man lämna sin närmsta vän så enkelt? Bara från en dag till en annan. Bara för henne. Men sedan, när hon försvinner, kommer du tillbaka då? Förmodligen blir det en repris då; Ett sms från dig, det första på flera månader. Och jag tar emot det med öppna armar. Precis som förra gången.
Att du inte förstår hur mycket du betydde/betyder för mig? Allt som du lovade, allt som du sa. Jag trodde på det innerligt, mer än så.
Jag kommer ihåg när du skrev att du alltid skulle finnas där.
Jag kommer ihåg när du nynnade Your guardian angel, och lovade att en dag sjunga den för mig.
Jag kommer ihåg när jag fick dig att rodna, hela jag log inombords, även utanpå.
Jag kommer ihåg alla gånger vi låg och tittade på film, och när det var du som började gråta, och inte jag.
Jag kommer ihåg när jag låg med huvudet på ditt bröst, och hörde dina hjärtslag, lugna och vackra.

Alla dom minnena, som jag håller kärt, har du glömt allihop? Betyder dom inget för dig längre?
Men hur mycket jag än vill, så kan jag inte ångra att jag träffade dig. Du tog bort det jobbiga, de stunder då du var nära.
Tack..


Märkte att det blev ett långt inlägg, som slutade i många tårar. Men jag kunde inte hjälpa det. Mina känslor är i full obalans, och har ingen annanstans att göra av dom. Kram till dom som läste.

Snacka om dålig uppdatering på sista tiden, men det har varit så mycket! Festivaler och grejjer. Men idag är det P&Ls sista dag, så imorron kmr nog en hel del om det att dyka upp på min blogg. Men nu är jag för bakis för att orka skriva mer D: