Dreaming of Perfection...

Har fastnat för Eyesore av Maria Mena. Den är helt underbar. Dock är det dumt att den inte finns i studioversion på youtube, utan bara live-inspelningar eller i speed-up.

Är egentligen tom på ord, men ville ändå in och skriva något.
Sitter just nu och väntar på några vänner som kommer snart, det skulle tydligen bli filmkväll hemma hos mig. Dom har dragit iväg och köpt godis, jag själv tänker inte slösa mina pengar på det, men oroar mig för att mina händer kommer dras till deras iaf... Hm.
Jag har ingen vidare självkontroll. Inte när det gäller någonting i princip.

Anyhow, måste väl traska ut med hundarna om jag ska komma in i duschen någon gång. Lägger upp Maria - Menas Eyesore i speed-up, då den var den enda jag hittade i bra kvalité. Baii.

The ugly naked truth:
She starves me of my youth,
And I stand alone until
You catch on.
I swear it's not by choice.
But Ana has this voice,
And it calms me down,
It gives me purpose.

Nog för att jag farhågade att min viktuppgång var ganska stor, men att förödelsen var av denna storlek kan jag fortfarande inte fatta. Jag har gått upp 6,6kg sen i våras?! Skolsköterskans våg visade på 53,3. Jag föll ihop inombords. Dock hade jag både skor och kläder, har mens och var superkissnödig. MEN ÄNDÅ.
Ska väga mig imorgon bitti också, för att vara säker.Hur som helst, hälsosamtalet förstörde min dag. Fick också svara på en maaassa frågor på nån enkät på datorn, men a, frågorna var ganska meningslösa. Hon kom fram till att jag var lite stressad, inte tyckte speciellt mycket om skolan, ananrs mådde jag jättebra och hade inga fel alls ))))))) Hon märkte inte ens att jag var helspänd, satt och tryckte in naglarna i händerna på mig själv eller så, nejnej. Efter samtalet hade jag en panikångestattack som hette duga, så jag fick lov att gå hem, tur att mina attacker inte syns så mycket utanpå om jag inte väljer det själv.

När jag kom hem hetsåt jag allt jag kom över, och sen, tro det eller ej, jag spydde. Jag lyckades, helt otroligt. Det blev mestadels vatten, men gläds över att jag över huvud taget kunde alls.
Min kontroll ska tillbaka, känner mig nog mer manad än någonsin nu. Sitter och lyssnar på thinspo-musik och funderar på att gå ut och springa lite.

Jag ska klara det här

Idag måste jag väga mig. Jag kommer inte undan.
Fan.
Himla skola.
Är så sjukt himla nervös.
GAH.
Om 1h och 55 minuter.
54 minuter.
Tittade på filmen Hunger Point igår. Den var väl.. sådär. Ingen jag vill se igen iaf. Har faktiskt inte hittat någon riktigt bra film om allt vad ätstörningar innefattar. Lite tråkigt faktiskt.
53 minuter.
Åh!
Jaaaaag viiiiill inteeeeee.
52 minuter.
Kan klockan inte bara stanna lite nu??
Pompompom.
Nervöös.
1h 50 minuter

Måste väl göra mig iordning. Baii.

Ibland brukar ångesten rinna ut i orden jag skriver, men inte nu. När jag inte kan sätta fingret på var ångesten kommer ifrån, då stannar den kvar i bröstet och trycker. Det är inte en känsla jag tycker om.
Jag är nervig och kan inte riktigt sitta still. Vill helst ut och skrika eller springa. Springa vill jag göra, men det är för sent.
Som jag nästan alltid skriver, så vill jag bort. Men det är ju sant.
Jag mår bra när jag är borta. Eller ja, bättre iallafall. Jag orkar inte med pressen här hemma.
Jag vill vara fri, här känner jag mig bara fängslad. Det kanske är vanligt för tonåringar att känna så, men jag orkar inte med det. inte nu. Paniken och ångesten river och biter för jämnan här hemma, jag halkar efter med viktiga saker, och förblir på något vis fast i tiden. Och fast jag tycker mycket om mina vovvar, så känner jag hur dom blockerar mig. Jag kan inte bara åka iväg någon vecka hur som helst pga hundarna, för mamma vill itne alltid ha hand om dom.
Något som försvårar det hela är att (ja det låter fjolligt egoistiskt osv) jag märker att dom tyr sig till mamma mer och mer hela tiden, antagligen förr att hon nästan alltid, alltid är hemma, men ändå.
Jag kan bara se det vovvarna inte har som min ängel hade.
Han var min.
Jag var hans.
Jag älskade han högst, och jag var den han tydde sig till, jag var den han inte var rädd för.
Jag var den enda som visste vilka rörelser och vilken energi som skrämde honom, och hur jag skulle göra för att undvika att skrämma honom.
Och att jag var den som svek, för det var jag.. Det gör avsaknaden av honom bara ännu större.
Jag är en värdelös människa.
Älskade ängel, jag saknar dig skyhögt, högre än något annat.

Än en gång rinner mina tårar för dig, kommer de någonsin upphöra?
Nej, så länge jag måste andas på egen hand så kommer de inte att göra det.